Social housing – ett sätt att införa marknadshyror
Postat den juli 19, 2024 av Lars Bjurström. Ompublicerat pga spamproblem.
En dålig bostadspolitik eller ingen bostadspolitik innebär förstås risken att riktigt dåliga förslag kan få visst stöd. Så är det nog med förslaget att bygga särskilda socialbostäder eller som det också kallas ”social housing”. Och nu lanserar just ett sånt förslag från liberaler i riksdagen. Och DN ger sitt stöd på ledarplats.
https://www.dn.se/ledare/max-hjelm-vansterns-tal-om-fattighus-ar-lojevackande/
Men det är precis som jag skrev inledningsvis: Det är en usel bostadspolitik som ger möjligheten att lansera sådana här förslag. Vi kan ju alla se effekterna med ökad bostadslöshet och hemlöshet som säkert (nästan) ingen egentligen önskar. Dessutom har vi under flera decennier fått en ökad boendesegregation och hyresnivåer som alltmer pressar hushåll med måttliga eller låga inkomster.
Slutsatsen borde väl vara en rejäl omprövning av de senaste decenniernas bostadspolitik som präglats av mer marknad, dvs mer makt till fastighetsägarna och mindre politisk styrning. Det har framförallt kunnat ses på nyproduktionen av bostäder vilket har lett till att effekterna kommit smygande men nu kan vi se effekterna av 30 års succesiv avreglering.
- Nyproduktionen har hållits tillbaka för att efterfrågan ska överstiga tillgången
- Det har framförallt byggts för de med höga inkomster
- Planering och utformning av nya bostäder har medvetet syftat till att öka segregationen. Höga priser har därför snarast varit en fördel än en nackdel vid försäljning.
Bakom denna förändring ligger många politiska beslut men också en förändrad syn på boendet och vår ambition att försöka leva i ett integrerat samhälle. Parallellt med denna förändring av bostadspolitiken så har också inkomstskillnaderna ökat. Dessutom har arbetslösheten ökat och arbetslöshetsnivåer på 6 – 7 procent verkar vi kunna godta, på 80-talet så beskrevs 3 procent som massarbetslöshet.
Och nu ser vi effekterna och därmed riskerar vi att ”hitta på ”nödlösningar” för att lindra det allra mest akuta och till detta måste förstås bostadslöshet räknas.
För ”bara” drygt två år sedan var det förslaget om att börja införa marknadshyror som dominerade den bostadspolitiska diskussionen och ju ledde till att en regering tvingades avgå. Förslaget om ”social housing” anser jag dvs företrädarna för marknadshyror skulle kunna säga ”men vi skyddar ju de med lägsta inkomsterna”.
Problemen är för höga boendekostnader, särskilt för oss som hyr! Fastighetsägarna har kunnat berika rejält och det borde vi ändra på genom att inte låta vinstintressena styra.
Till problemet hör givetvis att många har låga löner och dessutom bara har möjlighet att jobba deltid. Alla borde ha möjlighet till att arbete som ger en anständig lön och som räcker till skaplig bostad. Risken med social housing är ju att samhället godkänner orimligt låga löner genom att täcka upp med särskilt riktade insatser.
Det finns massor med invändningar mot social housing. Till exempel frågan vad som ska hända när inkomsten ökar? Det är förstås också en uppenbar risk att de sociala bostäderna kommer att placeras så att de ytterligare bidrar till boendesegregation även om förespråkare givetvis kommer att förneka detta. Innan ett färdigt förslag redovisas så blir det ju också en del spekulationer om problem (och möjligheter).
Min huvudinvändning är att vi har rätt att ställa krav på att såväl fastighetsägare som arbetsgivare ”tar ansvar” för att alla kan få och betala för en ”vanlig” bostad. Om staten och kommunerna tar över detta ansvar genom en omfattande nödlösning så ökar möjligheterna för fastighetsägare och arbetsgivare att exploatera och tjäna mer pengar. Vår plan måste i första hand vara att förbättra hela samhället och inte bara ”lappa och laga”.
Det som krävs nu är att vi(?) förmår prestera en bostadspolitik där det inte är en nödlösning som blir den huvudsakliga politiska insatsen.
Bygg mer åt de som behöver, det gäller verkligen att bryta de senaste årens sätt att bygga nästan enbart för välbeställda.
Planera för integration och se försök åstadkomma en bättre planering av hela samhället. En viktig del i detta måste handla om att bryta markägarnas makt och den markspekulation som den lett till.
Gör allmännyttan allmännyttigt. Avskaffa ”affärsmässigheten” och återinför självkostnadsprincipen för allmännyttan.
Starta en statlig allmännytta. Tyvärr finns ett antal kommuner där hyresgäster nästan inte är välkomna. Deras allmännyttiga bostadsföretag har sålts eller är väldigt små. Där bör staten träda in och bygga så att också vanligt folk kan bo i alla kommunen.
Jag har skrivit om bostadsfrågan (många gånger) tidigare Här finns en tänkvärd, med undantag för skrivningarna om renoveringar, där jag numera upptäckt att verkligheten är mycket värre än jag trodde tidigare.
Social housing – ett sätt att införa marknadshyror
En dålig bostadspolitik eller ingen bostadspolitik innebär förstås risken att riktigt dåliga förslag kan få visst stöd. Så är det nog med förslaget att bygga särskilda socialbostäder eller som det också kallas ”social housing”. Och nu lanserar just ett sånt förslag från liberaler i riksdagen. Och DN ger sitt stöd på ledarplats.
Men det är precis som jag skrev inledningsvis: Det är en usel bostadspolitik som ger möjligheten att lansera sådana här förslag. Vi kan ju alla se effekterna med ökad bostadslöshet och hemlöshet som säkert (nästan) ingen egentligen önskar. Dessutom har vi under flera decennier fått en ökad boendesegregation och hyresnivåer som alltmer pressar hushåll med måttliga eller låga inkomster.
Slutsatsen borde väl vara en rejäl omprövning av de senaste decenniernas bostadspolitik som präglats av mer marknad, dvs mer makt till fastighetsägarna och mindre politisk styrning. Det har framförallt kunnat ses på nyproduktionen av bostäder vilket har lett till att effekterna kommit smygande men nu kan vi se effekterna av 30 års succesiv avreglering.
- Nyproduktionen har hållits tillbaka för att efterfrågan ska överstiga tillgången
- Det har framförallt byggts för de med höga inkomster
- Planering och utformning av nya bostäder har medvetet syftat till att öka segregationen. Höga priser har därför snarast varit en fördel än en nackdel vid försäljning.
Bakom denna förändring ligger många politiska beslut men också en förändrad syn på boendet och vår ambition att försöka leva i ett integrerat samhälle. Parallellt med denna förändring av bostadspolitiken så har också inkomstskillnaderna ökat. Dessutom har arbetslösheten ökat och arbetslöshetsnivåer på 6 – 7 procent verkar vi kunna godta, på 80-talet så beskrevs 3 procent som massarbetslöshet.
Och nu ser vi effekterna och därmed riskerar vi att ”hitta på ”nödlösningar” för att lindra det allra mest akuta och till detta måste förstås bostadslöshet räknas.
För ”bara” drygt två år sedan var det förslaget om att börja införa marknadshyror som dominerade den bostadspolitiska diskussionen och ju ledde till att en regering tvingades avgå. Förslaget om ”social housing” anser jag dvs företrädarna för marknadshyror skulle kunna säga ”men vi skyddar ju de med lägsta inkomsterna”.
Problemen är för höga boendekostnader, särskilt för oss som hyr! Fastighetsägarna har kunnat berika rejält och det borde vi ändra på genom att inte låta vinstintressena styra.
Till problemet hör givetvis att många har låga löner och dessutom bara har möjlighet att jobba deltid. Alla borde ha möjlighet till att arbete som ger en anständig lön och som räcker till skaplig bostad. Risken med social housing är ju att samhället godkänner orimligt låga löner genom att täcka upp med särskilt riktade insatser.
Det finns massor med invändningar mot social housing. Till exempel frågan vad som ska hända när inkomsten ökar? Det är förstås också en uppenbar risk att de sociala bostäderna kommer att placeras så att de ytterligare bidrar till boendesegregation även om förespråkare givetvis kommer att förneka detta. Innan ett färdigt förslag redovisas så blir det ju också en del spekulationer om problem (och möjligheter).
Min huvudinvändning är att vi har rätt att ställa krav på att såväl fastighetsägare som arbetsgivare ”tar ansvar” för att alla kan få och betala för en ”vanlig” bostad. Om staten och kommunerna tar över detta ansvar genom en omfattande nödlösning så ökar möjligheterna för fastighetsägare och arbetsgivare att exploatera och tjäna mer pengar. Vår plan måste i första hand vara att förbättra hela samhället och inte bara ”lappa och laga”.
Det som krävs nu är att vi(?) förmår prestera en bostadspolitik där det inte är en nödlösning som blir den huvudsakliga politiska insatsen.
Bygg mer åt de som behöver, det gäller verkligen att bryta de senaste årens sätt att bygga nästan enbart för välbeställda.
Planera för integration och se försök åstadkomma en bättre planering av hela samhället. En viktig del i detta måste handla om att bryta markägarnas makt och den markspekulation som den lett till.
Gör allmännyttan allmännyttigt. Avskaffa ”affärsmässigheten” och återinför självkostnadsprincipen för allmännyttan.
Starta en statlig allmännytta. Tyvärr finns ett antal kommuner där hyresgäster nästan inte är välkomna. Deras allmännyttiga bostadsföretag har sålts eller är väldigt små. Där bör staten träda in och bygga så att också vanligt folk kan bo i alla kommunen.
Jag har skrivit om bostadsfrågan (många gånger) tidigare Här finns en tänkvärd text, med undantag för skrivningarna om renoveringar, där jag numera upptäckt att verkligheten är mycket värre än jag trodde tidigare.