Nu är det verkligen dags att på allvar ifrågasätta bankernas särställning i samhället. Under veckan ha de fyra ”storbankerna” presenterat sina halvårsresultat och vinstsumman uppgår till drygt 90 miljarder kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som elstödet som utbetalades till hushållen för någon månad sedan. Jag tror de flesta inser att vinstnivån är orimlig samtidigt som många hushåll har pressade ekonomier.
Men bankerna kan ju hänvisa till sin ”unika” ställning som innebär att banker som för svårigheter an hota ”hela ekonomin”, dvs sätta många nödvändiga mekanismer ur spel. Därför ”måste bankerna bygga upp en buffert för att kunna möta svåra tider”. Men bankerna tar sig ju friheten att argumentera precis som det passar för att motivera höga vinster och i slutändan, förstås, aktieutdelningar till ägarna.
För knappt tio år sedan fördes också en diskussion om bankernas stora vinster och kanske framförallt de stora aktieutdelningarna. Då fanns ju statens stöd till bankerna i färskt minne, ett stöd som kom till följd av den finanspolitiska krisen 2008 – 2009 som var ett resultat av de amerikanska bankernas girighet. Den gången, alltså 2014, så argumenterade Swedbanks dåvarande VD Mikael Wolf på ett helt annat sätt. Då hävdade Swedbanks företrädare att en bank inte ska ha ett stort eget kapital och därför delades 75 procent av den rekordstora vinsten ut till aktieägarna. Ett stort eget kapital skulle, enligt Mikael Wolf innebära att banken måste gå med ännu större vinst och det skulle bli för dyrt för kunderna. Så lät det då! Då var argumenten snarast de motsatta mot det som den nuvarande Vd:n i Swedbank hävdar, alltså att det egna kapitalet ska vara högt för att kunna ”möta svåra tider”.
Det är väl tydligt att bankerna har (tagit sig) en särställning och därmed, tydligen, kan tillåta sig att argumentera lite hur som helst.