Regeringens besked om skattesänkningen på bensin med 1,64 kr/liter bekräftar väl regeringens haveri men kanske också på den alltför ensidiga inriktningen att använda ekonomiska styrmedel för styra miljöpolitiken.
Jag har länge framfört invändningar mot ”ekonomiska styrmedel” men det är väl tydligt att det är just det sättet som blivit det alltmer dominerande. Inte helt utan effekt – det vore att påstå – men den senaste tiden visar väl att när de ekonomiska styrmedlen börjar få verklig effekt så blir trycket mot styrmedlen alltför stark.
Ett av skälen till de starka protesterna och det starka trycket, i till exempel bensinprisfrågan, är den stora orättvisa som vi har att konsumera. En del känner inte alls av ett högre bensinpris och för andra räcker inte pengarna till. Och alla kan tydligt se detta! Samtidigt som ekonomiska styrmedel har ökat i omfattning så har de ekonomiska skillnaderna ökat. Det innebär att regeringen förväntar sig att det är de med lägsta inkomsterna som ska ta hela stöten. Tyvärr är regeringen i ”gott” sällskap. Bland riksdagens partier kan jag dessvärre inte peka ut något som förmått att presentera ett alternativ till att ekonomiska styrmedel ska vara huvudstrategin i miljöpolitiken,
Men kanske kommer haveriet att resultera i ett uppvaknande. Det är förstås mycket besvärande att det uppvaknandet ska behöva gå en väg som innebär ökande utsläpp som naturligtvis lägre priser kommer att innebära.