Social housing – ett sätt att införa marknadshyror

En dålig bostadspolitik eller ingen bostadspolitik innebär förstås risken att riktigt dåliga förslag kan få visst stöd. Så är det nog med förslaget att bygga särskilda socialbostäder eller som det också kallas ”social housing”. Och nu lanserar just ett sånt förslag från liberaler i riksdagen. Och DN ger sitt stöd på ledarplats.

https://www.dn.se/ledare/max-hjelm-vansterns-tal-om-fattighus-ar-lojevackande/

Men det är precis som jag skrev inledningsvis: Det är en usel bostadspolitik som ger möjligheten att lansera sådana här förslag. Vi kan ju alla se effekterna med ökad bostadslöshet och hemlöshet som säkert (nästan) ingen egentligen önskar. Dessutom har vi under flera decennier fått en ökad boendesegregation och hyresnivåer som alltmer pressar hushåll med måttliga eller låga inkomster.

Slutsatsen borde väl vara en rejäl omprövning av de senaste decenniernas bostadspolitik som präglats av mer marknad, dvs mer makt till fastighetsägarna och mindre politisk styrning. Det har framförallt kunnat ses på nyproduktionen av bostäder vilket har lett till att effekterna kommit smygande men nu kan vi se effekterna av 30 års succesiv avreglering.

  • Nyproduktionen har hållits tillbaka för att efterfrågan ska överstiga tillgången
  • Det har framförallt byggts för de med höga inkomster
  • Planering och utformning av nya bostäder har medvetet syftat till att öka segregationen. Höga priser har därför snarast varit en fördel än en nackdel vid försäljning.

Bakom denna förändring ligger många politiska beslut men också en förändrad syn på boendet och vår ambition att försöka leva i ett integrerat samhälle. Parallellt med denna förändring av bostadspolitiken så har också inkomstskillnaderna ökat. Dessutom har arbetslösheten ökat och arbetslöshetsnivåer på 6 – 7 procent verkar vi kunna godta, på 80-talet så beskrevs 3 procent som massarbetslöshet.

Och nu ser vi effekterna och därmed riskerar vi att ”hitta på ”nödlösningar” för att lindra det allra mest akuta och till detta måste förstås bostadslöshet räknas.

För ”bara” drygt två år sedan var det förslaget om att börja införa marknadshyror som dominerade den bostadspolitiska diskussionen och ju ledde till att en regering tvingades avgå. Förslaget om ”social housing” anser jag dvs företrädarna för marknadshyror skulle kunna säga ”men vi skyddar ju de med lägsta inkomsterna”.

Problemen är för höga boendekostnader, särskilt för oss som hyr! Fastighetsägarna har kunnat berika rejält och det borde vi ändra på genom att inte låta vinstintressena styra.

Till problemet hör givetvis att många har låga löner och dessutom bara har möjlighet att jobba deltid. Alla borde ha möjlighet till att arbete som ger en anständig lön och som räcker till skaplig bostad. Risken med social housing är ju att samhället godkänner orimligt låga löner genom att täcka upp med särskilt riktade insatser.

Det finns massor med invändningar mot social housing. Till exempel frågan vad som ska hända när inkomsten ökar? Det är förstås också en uppenbar risk att de sociala bostäderna kommer att placeras så att de ytterligare bidrar till boendesegregation även om förespråkare givetvis kommer att förneka detta. Innan ett färdigt förslag redovisas så blir det ju också en del spekulationer om problem (och möjligheter).

Min huvudinvändning är att vi har rätt att ställa krav på att såväl fastighetsägare som arbetsgivare ”tar ansvar” för att alla kan få och betala för en ”vanlig” bostad. Om staten och kommunerna tar över detta ansvar genom en omfattande nödlösning så ökar möjligheterna för fastighetsägare och arbetsgivare att exploatera och tjäna mer pengar. Vår plan måste i första hand vara att förbättra hela samhället och inte bara ”lappa och laga”.

Det som krävs nu är att vi(?) förmår prestera en bostadspolitik där det inte är en nödlösning som blir den huvudsakliga politiska insatsen.

Bygg mer åt de som behöver, det gäller verkligen att bryta de senaste årens sätt att bygga nästan enbart för välbeställda.

Planera för integration och se försök åstadkomma en bättre planering av hela samhället. En viktig del i detta måste handla om att bryta markägarnas makt och den markspekulation som den lett till.

Gör allmännyttan allmännyttigt. Avskaffa ”affärsmässigheten” och återinför självkostnadsprincipen för allmännyttan.

Starta en statlig allmännytta. Tyvärr finns ett antal kommuner där hyresgäster nästan inte är välkomna. Deras allmännyttiga bostadsföretag har sålts eller är väldigt små. Där bör staten träda in och bygga så att också vanligt folk kan bo i alla kommunen.

Jag har skrivit om bostadsfrågan (många gånger) tidigare Här finns en tänkvärd, med undantag för skrivningarna om renoveringar, där jag numera upptäckt att verkligheten är mycket värre än jag trodde tidigare.

Social housing – ett sätt att införa marknadshyror

En dålig bostadspolitik eller ingen bostadspolitik innebär förstås risken att riktigt dåliga förslag kan få visst stöd. Så är det nog med förslaget att bygga särskilda socialbostäder eller som det också kallas ”social housing”. Och nu lanserar just ett sånt förslag från liberaler i riksdagen. Och DN ger sitt stöd på ledarplats.

Men det är precis som jag skrev inledningsvis: Det är en usel bostadspolitik som ger möjligheten att lansera sådana här förslag. Vi kan ju alla se effekterna med ökad bostadslöshet och hemlöshet som säkert (nästan) ingen egentligen önskar. Dessutom har vi under flera decennier fått en ökad boendesegregation och hyresnivåer som alltmer pressar hushåll med måttliga eller låga inkomster.

Slutsatsen borde väl vara en rejäl omprövning av de senaste decenniernas bostadspolitik som präglats av mer marknad, dvs mer makt till fastighetsägarna och mindre politisk styrning. Det har framförallt kunnat ses på nyproduktionen av bostäder vilket har lett till att effekterna kommit smygande men nu kan vi se effekterna av 30 års succesiv avreglering.

  • Nyproduktionen har hållits tillbaka för att efterfrågan ska överstiga tillgången
  • Det har framförallt byggts för de med höga inkomster
  • Planering och utformning av nya bostäder har medvetet syftat till att öka segregationen. Höga priser har därför snarast varit en fördel än en nackdel vid försäljning.

Bakom denna förändring ligger många politiska beslut men också en förändrad syn på boendet och vår ambition att försöka leva i ett integrerat samhälle. Parallellt med denna förändring av bostadspolitiken så har också inkomstskillnaderna ökat. Dessutom har arbetslösheten ökat och arbetslöshetsnivåer på 6 – 7 procent verkar vi kunna godta, på 80-talet så beskrevs 3 procent som massarbetslöshet.

Och nu ser vi effekterna och därmed riskerar vi att ”hitta på ”nödlösningar” för att lindra det allra mest akuta och till detta måste förstås bostadslöshet räknas.

För ”bara” drygt två år sedan var det förslaget om att börja införa marknadshyror som dominerade den bostadspolitiska diskussionen och ju ledde till att en regering tvingades avgå. Förslaget om ”social housing” anser jag dvs företrädarna för marknadshyror skulle kunna säga ”men vi skyddar ju de med lägsta inkomsterna”.

Problemen är för höga boendekostnader, särskilt för oss som hyr! Fastighetsägarna har kunnat berika rejält och det borde vi ändra på genom att inte låta vinstintressena styra.

Till problemet hör givetvis att många har låga löner och dessutom bara har möjlighet att jobba deltid. Alla borde ha möjlighet till att arbete som ger en anständig lön och som räcker till skaplig bostad. Risken med social housing är ju att samhället godkänner orimligt låga löner genom att täcka upp med särskilt riktade insatser.

Det finns massor med invändningar mot social housing. Till exempel frågan vad som ska hända när inkomsten ökar? Det är förstås också en uppenbar risk att de sociala bostäderna kommer att placeras så att de ytterligare bidrar till boendesegregation även om förespråkare givetvis kommer att förneka detta. Innan ett färdigt förslag redovisas så blir det ju också en del spekulationer om problem (och möjligheter).

Min huvudinvändning är att vi har rätt att ställa krav på att såväl fastighetsägare som arbetsgivare ”tar ansvar” för att alla kan få och betala för en ”vanlig” bostad. Om staten och kommunerna tar över detta ansvar genom en omfattande nödlösning så ökar möjligheterna för fastighetsägare och arbetsgivare att exploatera och tjäna mer pengar. Vår plan måste i första hand vara att förbättra hela samhället och inte bara ”lappa och laga”.

Det som krävs nu är att vi(?) förmår prestera en bostadspolitik där det inte är en nödlösning som blir den huvudsakliga politiska insatsen.

Bygg mer åt de som behöver, det gäller verkligen att bryta de senaste årens sätt att bygga nästan enbart för välbeställda.

Planera för integration och se försök åstadkomma en bättre planering av hela samhället. En viktig del i detta måste handla om att bryta markägarnas makt och den markspekulation som den lett till.

Gör allmännyttan allmännyttigt. Avskaffa ”affärsmässigheten” och återinför självkostnadsprincipen för allmännyttan.

Starta en statlig allmännytta. Tyvärr finns ett antal kommuner där hyresgäster nästan inte är välkomna. Deras allmännyttiga bostadsföretag har sålts eller är väldigt små. Där bör staten träda in och bygga så att också vanligt folk kan bo i alla kommunen.

Jag har skrivit om bostadsfrågan (många gånger) tidigare Här finns en tänkvärd text, med undantag för skrivningarna om renoveringar, där jag numera upptäckt att verkligheten är mycket värre än jag trodde tidigare.

Program för en rättvis bostadspolitik

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Miljöpolitik: Kasta marknadskrafterna på sophögen!

Just nu pågår en stor miljörättegång mot verksamheten i företaget Think Pink, 11 personer är åtalade. Företaget har utretts under flera år förundersökningen på 45 000 sidor. Företaget har tagit emot avfall som sedan dumpats där det inte borde ha hamnat. Arsenik, dioxiner, bly, zink, koppar och petroleumprodukter är exempel på sånt som hittats, dumpat!

Det är bland annat de senaste decenniernas avregleringar och en orimlig tro på att marknadskrafterna kan bidra till att lösa miljöproblem som ligger bakom de ”möjligheter” som företaget Think Pink har utnyttjat. Nu kommer räkningen och det blir givetvis skattebetalarna som får betala om det ens är möjligt att reparera skadorna.

Lite intressant är det också att nu vid årsskiftet 23/24 så avvecklas en viktig del av det sk producentansvaret. Ett fiasko som tillåtits pågå i nästan 30 år som byggde på att marknaden själv skulle hitta smarta sätt att hushålla med resurser. ”Smarta sätt” har producenterna nog tyckt att de hållit på med men syftet har framförallt varit att smita undan och att lasta över ansvaret på andra.

Producentansvaret har framförallt handlat om förpackningar och det som synts har i hög grad varit misskötta återvinningsstationer som är en del av det sedan årsskiftet istället ska skötas av kommunerna. Men bakom de misskötta återvinningsstationerna har funnits en total frånvaro av försök att hitta verklig hushållning med materialåteranvändning och materialåtervinning. Fortfarande, efter nästan 30 år, så går en mycket stor andel av den sorterade plasten direkt till förbränning. Så, förstås, mycket bra att det blir en förändring.

För det tredje, om vad som ”händer just nu” så genomförs en ganska stor sänkning av drivmedelspriserna, i hög grad genom att kraven på andelen biobränslen i diesel och bensin sänks. Det är verkligen ett rejält bakslag för miljöpolitiken men också uppenbarligen en ganska populär prissänkning. Tydligare kan det väl knappast visas att en radikal miljöpolitik kräver en bred folklig förankring och, inte minst, kombineras med en rättvis fördelning.

Det kommer att krävas nya tag, dvs hitta andra sätt att försöka styra samhällsutvecklingen än ekonomiska styrmedel och tilltro till att marknadsmekanismerna kommer att bidra till att lösa viktiga samhällsproblem. Vi var nog många som trodde att en mer radikal miljöpolitik som det fanns tendenser till i slutet av 80-talet skulle innebära verkliga krav på samhällsförändringar men istället blev tonvikten ekonomiska styrmedel och marknadslösningar. Nu kommer baksmällan!

Den ökade miljöinsikten, i slutet av 80-talet, sammanföll olyckligtvis men en period av stark tilltro till den (sk) fria marknaden. Det ledde till att många organisationer och andra aktörer försökte hitta marknadsanpassade lösningar. Till detta bidrog nog också att många kunde håva in pengar på olika former av certifikat, stämplar och annat som företagen gärna köpte som en sorts greenwashing.

Jag har skrivit mer utförligt om producentansvaret tidigare, bland annat här.

drivmedelspriserna, i hög grad genom att kraven på andelen biobränslen i diesel och bensin sänks. Det är verkligen ett rejält bakslag för miljöpolitiken men också uppenbarligen en ganska populär prissänkning. Tydligare kan det väl knappast visas att en radikal miljöpolitik kräver en bred folklig förankring och, inte minst, kombineras med en rättvis fördelning.

Det kommer att krävas nya tag, dvs hitta andra sätt att försöka styra samhällsutvecklingen än ekonomiska styrmedel och tilltro till att marknadsmekanismerna kommer att bidra till att lösa viktiga samhällsproblem. Vi var nog många som trodde att en mer radikal miljöpolitik som det fanns tendenser till i slutet av 80-talet skulle innebära verkliga krav på samhällsförändringar men istället blev tonvikten ekonomiska styrmedel och marknadslösningar. Nu kommer baksmällan!

Den ökade miljöinsikten, i slutet av 80-talet, sammanföll olyckligtvis men en period av stark tilltro till den (sk) fria marknaden. Det ledde till att många organisationer och andra aktörer försökte hitta marknadsanpassade lösningar. Till detta bidrog nog också att många kunde håva in pengar på olika former av certifikat, stämplar och annat som företagen gärna köpte som en sorts greenwashing.

Jag har skrivit mer utförligt om producentansvaret tidigare, bland annat här.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Hur görs miljöpolitik?

Trots allt, så uppfattar jag att det finns stor enighet om att vi behöver en kraftfull miljöpolitik, framförallt för att begränsa jordens temperaturhöjning. Men dessvärre verkar vi inte ha förmåga att bedriva en miljöpolitik som fungerar tillräckligt bra. De senaste åren har det väl snarast varit tillbakagångar.

Här i Sverige har vi en regering som kan lägga fram en budget som leder till ökade utsläpp. I Storbritannien som försökt framstå som ett föredöme, ser vi nu hur det mäktiga konservativa partiet håller på att lägga om kursen.

Visst är det ett pressat läge som uppstått efter Rysslands invasion av Ukraina men jag anser bristerna i miljöpolitiken visat sig tidigare. Och jag anser att det beror på ”instrumenten” alltså målstyrning och ekonomiska styrmedel. Det har bland annat inneburit att målkonflikter inte har diskuterats och hanterats och insikten om de ganska stora samhällsförändringar som kan komma att krävas har uteblivit. Det har i sin tur lett till att stora delar av samhället ”kunnat stå utanför” den viktiga diskussionen.

Hur kan vi konsumera? Hur ska samhället planeras? Vilka kommer att drabbas hårdast? Det är några frågor som borde ställts och framförallt besvarats! Därför blir det protester och turbulens nu när det visar sig hur de ekonomiska styrmedlen slår igenom om vi ska närmas oss målen. Därför backar den svenska regeringen och därför håller det konservativa partiet som styr Storbritannien på att ändra sin politik.

Det finns givetvis inget enkelt svar på hur politiken istället borde bedrivits men klart är att många (av oss) kraftigt ifrågasatte när det blev de ekonomiska styrmedlen som blev förhärskande i miljöpolitiken. Det var en del av de effekter som nyliberalismen bidrog men, anser jag. Den ökande målstyrningen i politiken kom ungefär samtidigt och är kanske en effekt av att politiken skulle underlätta för nyliberala reformer brett, till exempel avreglering och utförsäljning.

Min slutsats är att det demokratiska systemet måste återfå självförtroendet att fatta beslut och styra på en helt annan ”nivå” än de senaste decennierna. Målkonflikter måste hanteras och effekterna av beslut mycket tydligare redovisas och tas om hand. Jag tänker bland annat och kanske framförallt på fördelningspolitiska effekter av olika beslut.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Är vedhandlarna krisens vinnare?

Det är väl ett väldigt talande exempel på att många ”passar på” att höja priset trots att deras kostnader naturligtvis inte alls har ökat i den nivån. Vedhandlarna är ett tydligt exempel eftersom deras råvara är ganska enkel och förädlingsprocessen också. Men vedhandlarna är uppenbarligen en av krisens stora vinnare!

Vi borde faktiskt debattera och ifrågasätta hur vi kan acceptera att många hushåll är hårt pressade och andra kan dra stora fördelar av krisen. Med krisen så menar jag de stora kostnadsökningar på till exempel olja och gas som följt av Rysslands krig mot Ukraina.

Det borde helt enkelt finnas en krisskatt! En krisskatt som beskattar övervinster mycket hårt och som staten kan använda för omfördelning, till exempel höjda barnbidrag.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Visst är det ett haveri av regeringen….!

Regeringens besked om skattesänkningen på bensin med 1,64 kr/liter bekräftar väl regeringens haveri men kanske också på den alltför ensidiga inriktningen att använda ekonomiska styrmedel för styra miljöpolitiken.

Jag har länge framfört invändningar mot ”ekonomiska styrmedel” men det är väl tydligt att det är just det sättet som blivit det alltmer dominerande. Inte helt utan effekt – det vore att påstå – men den senaste tiden visar väl att när de ekonomiska styrmedlen börjar få verklig effekt så blir trycket mot styrmedlen alltför stark.  

Ett av skälen till de starka protesterna och det starka trycket, i till exempel bensinprisfrågan, är den stora orättvisa som vi har att konsumera. En del känner inte alls av ett högre bensinpris och för andra räcker inte pengarna till. Och alla kan tydligt se detta! Samtidigt som ekonomiska styrmedel har ökat i omfattning så har de ekonomiska skillnaderna ökat. Det innebär att regeringen förväntar sig att det är de med lägsta inkomsterna som ska ta hela stöten. Tyvärr är regeringen i ”gott” sällskap. Bland riksdagens partier kan jag dessvärre inte peka ut något som förmått att presentera ett alternativ till att ekonomiska styrmedel ska vara huvudstrategin i miljöpolitiken,

Men kanske kommer haveriet att resultera i ett uppvaknande. Det är förstås mycket besvärande att det uppvaknandet ska behöva gå en väg som innebär ökande utsläpp som naturligtvis lägre priser kommer att innebära.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Vad är en ”blomstrande bostadsmarknad”?

Idag (4 sept) berättar SR Örebro att bostadsmarknaden i Karlskoga ”blomstrar”. Det går knappast att tolka på annat sätt än att det fungerar bra. Underlaget är att priserna har gått uppåt i Karlskoga. Men för vem är det bra? Mäklarna förstås, som var ”den enda” som fick uttala sig och på sätt och vis också för de som redan äger en bostad. Men för de andra, till exempel ungdomar som vill köpa sitt första hem….

Jag tycker det oerhört tröttsamt att det nästan alltid i massmedia, även Sveriges Radio, så presenteras prisuppgångar på bostäder som positivt. Vi har ju bakom oss en lång tid av kraftiga prisuppgångar på bostäder – en del har blivit miljonärer andra har blivit trångbodda. Samtidigt har vi haft en ökande bostadssegregation som också har andra delförklaringar men de ökade priserna för ägda bostäder har sin del.

En lite ”nyktrare” prisutveckling skulle vara bra för många men SR/SR Örebro/SR Värmland väljer uppenbarligen att ställa sig på mäklarnas och i viss mån på bostadsägarnas sida.

Jag hörde av mig till studio ett för ett tag sen när de beskrev att det ”gått bäst” i Båstad eftersom bostadspriserna ökat mest där. När jag hörde av mig så backade de faktiskt men jag har knappast dett någon bättring. Och dagens inslag i Radio Örebro är ett exempel på hur massmedia väljer mäklarnas perspektiv.

Istället borde nog massmedia granska mäklarbranschen! En bransch som är duktiga på att pressa upp priserna, till gagn för vad? Jag menar att mäklarna ibland framhåller sig som en part som bevakar både säljarnas intressen. Det har inte hindrat att Bjurholms, här i Örebro, framhöll sig som den mäklare som lyckades bäst att få upp priset.

Företaget ”Mäklarstatistik” som ägs av mäklarna tar sin del genom att publicera usel statistik och därigenom ”lyckas” peka på prisuppgångar i stort sett alltid, även om de haft lite svårt senaste tiden.

Jag har vid några tillfällen efterfrågat bostadsrättsföreningarnas ekonomi, på objekt som funnits på Hemnet. Det har inte alltid resulterad i ett svar där det senaste bokslutet presenterats. Ibland är det gamla siffror och ibland inte något svar.

Så en uppmaning till Sveriges Radio och andra massmedia: Granska mäklare istället för att låna ut er till deras intressen.

Här finns inslaget från SR Örebro

https://sverigesradio.se/artikel/bostadsmarknaden-blomstrar-nar-forsvarsindustrin-vaxer–2

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Vems ansvar är museernas ekonomi och lokaler?

De allra senaste dagarna har de statliga museernas ekonomi och lokalkostnader uppmärksammats. Det är ingen ny diskussion. Just nu har framförallt Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet varit i särskilt fokus.

Jag skulle verkligen önska att en mer utförlig redovisning kunde göras av hur det verkligen fungerar. Men några viktiga fakta finns ändå att stödja på om man vill fundera över hur ansvaret är och borde vara.

Den vanliga(?) diskussionen om kulturverksamheters lokaler brukar handla om systemet med marknadshyror, som verkligen förtjänar en diskussion, förstås, men de nu mest aktuella museerna har inte marknadshyror utan ”kostnadsbaserade hyror” sedan ganska många år.

Nationalmuseum är alldeles nyligen renoverat till en kostnad av 1 miljard. Nationalmuseums hyra är 36 miljoner om året. För mig låter det snarast ganska lågt om hyran sa vara kostnadsbaserad och bland annat ska betala en investering på 1 miljard. Förklaringen tycks vara att renoveringen genomförts utan att ekonomin, dvs den höjda hyran, har varit säkrad.

Nationalmuseum är en egen myndighet med en överintendent som myndighetschef. Hur tänkte myndighetschefen när renoveringen sattes igång? Var myndighetschefen beredd att riskera kraftiga verksamhetsminskningar för att kunna genomföra renoveringen? Jag har inte hört nåt svar, jag har inte ens hört frågan. Men den tillförordnande myndighetschefen kanske ändå förklarade hur en myndighetschef kan tänka. Han förklarade i en radiointervju att det var regeringens ansvar att klara ut hur ekonomin skulle fixas så att både hyran kan klaras och verksamheten kan fungera vidare. Så kanske det går att resonera men jag anser att det samtidigt är ett grundskott mot tanken med självständiga myndigheter.

När det gäller Naturhistoriska riksmuseet så är bilden en annan. Där har ett innertak ramlat ner. Jag har hört flera som ansett att det beror på bristande underhåll, jag har inte hört nån byggteknisk expertis säga det men många. Statens Fastighetsverk som underhåller byggnaderna har valt att inte ge besked om orsaken men antyder att det kan finnas andra förklaringar typ byggfusk, konstruktionsfel.

Jag tycker museernas verksamhet är viktigt men krävs också att alla tar sitt ansvar för att verksamhet kan bedrivas med rimliga förutsättningar och på ett ansvarsfullt sätt. Allt är nog inte regeringens fel även om det förstås går att peka dit när det gäller all statlig verksamhet. Jag menar, till exempel, att systemet med kostnadsbaserade hyror (för att slippa marknadshyror) måste vårdas och mitt intryck är att detta inte skett.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Skolan måste bli bättre!

Ett barns skolgång är på många sätt mycket viktig för barnets fortsatta liv. Därför är det givetvis oerhört allvarligt att de svenska skolorna inte klarar att leverera likvärdig utbildning.

I en debattartikel idag så redovisar Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson just detta, och skriver bland annat:

”Elevernas socioekonomiska bakgrund har fått allt större betydelse för deras kunskapsresultat. Vi ser att föräldrars utbildningsnivå fortsatt är avgörande för hur väl en elev lyckas i skolan.”

och

”I vår bedömning av läget i svensk skola ser vi att elever i dag inte erbjuds en utbildning av likvärdig kvalitet. Kvaliteten på utbildningen varierar beroende på var eleven bor och vilken skola eleven går på.”

Det är naturligtvis oerhört allvarligt och problematiskt men dessvärre inte alls överraskande. Vi har sett det länge och utvecklingen, på den här punkten, går absolut inte åt rätt håll. Och visst vet vi varför! De ekonomiska skillnaderna har ökat och det har kraftigt ökat segregationen. Det gäller i boendet och förstärks av skolan genom ”friskolor” och skolval. Visst är det stötande med friskolornas vinster men det är knappast vinsterna som bidragit till segregationen. Segregationen är väl friskolornas själva idé!

Skolverket och Peter Fredriksson har sex förslag för att förbättra skolan men inget om friskolor och skolval som jag tror skulle vara den viktigaste förändringen.

Trots en del svagheter är det en av årets viktigaste debattartiklar! Här kan du läsa den

https://www.dn.se/debatt/svensk-skola-ar-inte-en-skola-for-alla/

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Är skolan ett straff?

Skolan ska förstås vara till för barnen och en bra utveckling för alla barn. När Aftonbladets ledarsida häromdagen kommenterade ett förslag om kortare sommarlov så går det att få intrycket att skolan är något slags straff eller åtminstone en verksamhet som är mindre önskvärd. ”Centern vill stjäla barnens sommarlov” var underrubriken.

Jag är medveten om att vi just nu har en läge där populismen breder ut sig men jag förväntar mig mer av Aftonbladets ledarsida, eller kanske gör jag inte det… Jag skriver så här istället: Jag tycker att vi kan förvänta oss mer av en aktör som vill bli tagen på allvar.

Självklart finns det många aspekter på förslaget om kortare sommarlov som noga måste diskuteras. Men utgångspunkten bör vara att skolan är en viktig tillgång för barnen och för hela samhället. Då kan inte ett förslag om ”mer skola” utmålas som en stöld från barnen. Det finns säkert mycket som behöver och kan göras för att alla barn ska uppleva barnen som en tillgång och möjlighet. Det kunde vara ett seriöst tema för Aftonbladet att ta upp. Samtidigt visar många undersökningar att barn och ungdomar trivs bra i skolan men dessvärre inte alla och utrymme för förbättringar finns inom alla verksamheter.

Här finns ledartexten som skrivits av Fanny Jönsson

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/mQwpqv/demirok-har-ratt-han-haller-pa-att-bli-grinchen

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Politik – inte bara lagstiftning!

Idag tillkännagav EU-parlamentarikern Pär Holmgren att han kandiderar som språkrör i Miljöpartiet. Det var intressant att höra/läsa hur han motiverade sin kandidatur. ”Huvuddelen av miljölagstiftningen görs av EU” (fritt citat) och därför vill han ha kvar sin plats i EU-parlamentet och samtidigt vara språkrör. Exakt hur han tänker framgick inte men jag hoppas (men tror inte det riktigt) att han menar att det är ett problem med ett parlament ”långt borta” som stiftar lagar som ska genomföras av ett annat parlament, i Sveriges fall alltså riksdagen.

Jag tycker absolut att EU-parlamentet har varit pådrivande i en del miljöfrågor men problemet är att de bredare samhällsförändringar som borde genomföras för att klara den nödvändiga omställningen inte ingår i EU-parlamentets arbete. Det överlämnas istället till nationella parlament och partier att ”försöka hantera”. En del av den backlash vi kan notera i stödet för en radikal miljöpolitik har nog sin förklaring i att lagstiftningen delvis saknat ett nationellt/lokalt stöd och därför fått konsekvenser som uppfattats som felaktiga eller orättvisa. Tydligast kan man nog avläsa det bland människor på landsbygden.

Den stora utmaningen för miljöpolitiken är ju inte att räkna ut vilka utsläpp som måste minska utan hur förändringen kan göras på ett sätt som är rättvist och samtidigt ger nya möjligheter. Kanske är det just det som Pär Holmgren vill jobba mer med men jag är inte övertygad om att det var så han menade.

Idag kom också en statlig utredning om barns juridiska rättigheter, till exempel möjligheten att få hjälp att processa i domstolar. Det är delvis en effekt av att Barnkonventionen antagits som lag och jag måste erkänna att det nog var ”sånt här” som jag befarade skulle bli effekten. Kanske håller det på att bli en ”Advokatkonvention”.

Faran är förstås att alltmer av beslut ska prövas och överprövas av domstolar. Det riskerar att dra stora resurser men framförallt att fokus hamnar fel. Det riskerar att leda till en ytterligare satsning på att ”inte göra fel” istället för att försöka ”göra rätt”. Vi borde verkligen på djupet pröva vilka insatser och samhällsförändringar som skulle gynna barnen och deras utveckling. Det kommer inte fler domstolsprövningar att leda till.

Politik är inte bara lagstiftning – det handlar i hög grad om bredare samhällsförändringar.

Här finns en debattartikel (DN) från några som utrett frågan om barnens juridiska rättigheter.

https://www.dn.se/debatt/oberoende-ombud-starker-barns-juridiska-rattigheter/

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar